Genesis 2 — Svenska Bibeln (SKB)
1 Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna].
2 Ja, Gud (Elohim) var färdig den sjunde dagen med det arbete som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asah). Ja, han upphörde (avstod – hebr. shavat) den sjunde dagen med allt arbete som han hade gjort (hebr. asah).
3 Och Gud (Elohim) välsignade den sjunde dagen. Ja, han helgade (avskilde) den för på den hade han upphört (hebr. shavat) med allt arbete som Gud (Elohim) hade skapat (hebr. bara) för att färdigställa (för att göra – hebr. asah). [ Sabbaten Den första dagen i judiska kalendrar är söndag. Den kallas jom rishon (dag ett). Sedan fortsätter veckan med jom sheni (dag två), jom shlishi (dag tre), jom revii (dag fyra), jom chamishi (dag fem) och jom shishi (dag sex). Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shabbat. Det är en dag då människans arbetande ”ska upphöra”. Sabbaten instiftas inte här, men när den nämns bland budorden refereras till de sex skapelsedagarna och att arbetet sedan upphörde den sjunde dagen, 2 Mos 20:9-11. Sabbaten, och vad som räknas som arbete eller inte, var något som ofta diskuterades på Jesu tid, se Mark 2:27; Matt 12:10-12, och än idag bland rabbiner.]
4 [Här inleds den andra övergripande litterära enheten i och med att toledot-formeln används första gången, se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2 och bokens inledning. Denna nya enhet är litterärt starkt sammanlänkad till skapelseberättelsen på flera sätt: - De tre huvudord som avslutar skapelseberättelsen – skapa (hebr. bara), Gud (Elohim) och färdigställa (hebr. asah) – återkommer direkt i den första meningen, men i varierad ordning (jfr 1 Mos 2:3 och 1 Mos 2:4). - Den inledande meningen i bägge berättelser har sju ord (jfr 1 Mos 1:1 och 1 Mos 2:4). - Liksom i skapelseberättelsens första mening förekommer ”himlar och jord”, men nu varierat, skrivet i omvänd ordning och utan bestämd artikel. - Bägge berättelserna inleds med samma allitteration (två ord som börjar på samma bokstav, i detta fall b): bereshit bara, respektive behibaram bejom. - Ordet dag är ett centralt begrepp i skapelseberättelsen, det finns också i den första meningen som bejom som ordagrant är ”den dag”. I det här sammanhanget har bejom betydelsen ”när” på svenska. - Det enda ord som inte förekommer i skapelseberättelsen är Guds personnamn JHVH. Här i Edenberättelsen specificeras att den Gud som avses verkligen är JHVH och ingen annan. Båda berättelsernas introduktioner har många likheter. Först finns ett konstaterande vad gäller tid ”i begynnelsen” (1 Mos 1:1) och ”vid skapandet av dem” (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer ”men jorden var öde och tom” (1 Mos 1:2a) och ”men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat” (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning ”Guds Ande hovrade över vattnen” (1 Mos 1:2b) och ”ett flöde steg upp från jorden och vattnade den” (vers 6). Denna första toledot-enhet består av två huvuddelar som har samma tema: Edenberättelsen (kap 2–3) och Historien om Kain och Abel (kap 4). Här ges bakgrunden till hur världen kan se ut som den gör i dag om Gud är både allsmäktig och god. Människan valde att inte följa Guds goda föreskrifter utan valde istället olydnadens väg med de följder som synden alltid får: skadade eller förstörda relationer till Gud, andra människor och naturen. Men i allt detta lyser Guds oförtjänta nåd igenom och löftet om en frälsare lyser starkt i mörkret. Edenberättelsen är ingen andra skapelseberättelse även om människans skapelse nu beskrivs mycket mera detaljerat än i den övergripande skapelseberättelsen. Att författaren återvänder i tid till något som föregår vad som redan beskrivits förekommer även i Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1-11:9) som först beskriver hur mänskligheten spridits ut över jorden varefter det i 1 Mos 11 konstateras att alla människor fortfarande bodde i samma område. Genom berättelsen om Babels torn i kapitel 11 ges orsaken till den situationen som beskrivits i kapitel 10.] Detta är den fortsatta historien (berättelsen – hebr. toledot) om himlarna och jorden. Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahveh Elohim) färdigställde (höll på att göra, insätta, organisera – hebr. asah) jord och himlar,
5 men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på jorden. Ja, innan alla fältens gröna grönska [för föda till djur och människor] ännu hade sprungit upp, för Herren Gud (Jahveh Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
6 Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla).
7 Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh).
8 Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen öster om Jordanfloden], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).
9 Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
10 En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
11 Den första heter Pishon [betyder: tillväxt], det är den som flyter runt (meandrar, slingar sig omkring – hebr. savav) hela landet Havila (hebr. Chavila), där det finns guld,
12 och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten].
13 Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram], det är den som flyter runt (meandrar) hela landet Kush. [Senare i GT syftar Kush på området i övre Nilen (nuvarande Etiopien/Sudan), här syftar det troligen på kassiternas land i Mesopotamien öster om Tigris.]
14 Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är ”Tigris”], det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor). Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
15 Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
16 Herren Gud (Jahveh Elohim) gav denna befallning [den första föreskriften] till mannen genom att säga: ”Av alla trädgårdens träd får du verkligen äta [infinitiv absolutus – med säkerhet äta],
17 men kunskapens träd – gott och ont – får du inte äta av, för om (hebr. bejom) du äter av det kommer du sannerligen att dö [infinitiv absolutus – döden dö, med all säkerhet dö].” [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att ”leva livet levande”. I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det ”att äta du ska äta” och ”dö ska du dö”. Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta. Det går också att se det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jfr Matt 6:11; Joh 4:32. Död har en andlig och fysisk aspekt. Paulus skriver hur skapelsen är lagd under förgängelsen, se Rom 8:20. När Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig.] [Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något ”inte bra”, och det är Adams brist på en kompanjon.]
18 Herren Gud (Jahve Elohim) sade: ”Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (passande, anpassad) för honom.”
19 Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
20 Adam gav namn åt all boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
21 Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
22 Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt – hebr. bana) kvinnan och förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (1 Mos 2:7, 19) och bana här.]
23 Då sa mannen (hebr. ha-Adam): ”Denna (hon) – äntligen (till sist)! Ben av mina ben, kött (kropp) från mitt kött (min kropp). Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ishah) [det hebreiska ordet för man/make är ish], för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen.” [För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna! Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan ishah beskriver en individ av honkön, och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]
24 Därför ska en man lämna sin far och mor [”lösa upp” sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet].
25 De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet ”listig” (hebr. arum) som beskriver ormens natur i nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]
