Genesis 1 — Svenska Bibeln (SKB)
1 I begynnelsen (som en början/startpunkt) [när tiden startade] skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum].
2 Jorden (materien) var ännu öde (ofruktbar) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven; vätemolnen – hebr. maim).
3 Och Gud (Elohim) sade: ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus.
4 Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret.
5 Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – en [hel] dag (dag ett – hebr. jom echad). [Den första dagen beskrivs annorlunda än de övriga dagarna (som benämns en andra, en tredje, en fjärde, osv). I stället för ordningstalet ”första” används grundtalet ”ett” (hebr. echad). Ordet beskriver en enhet som utgörs av olika delar. En man och en kvinna är två enheter som tillsammans bildar ett kött (1 Mos 2:24). Uttrycket jom echad beskriver alltså en hel dag, ett dygn, som består av en period ljus och en period mörker. Det är samtidigt den första ”hela dagen” som beskrivs (från jordens perspektiv). Precis som på svenska kan ordet ”dag” (hebr. jom) betyda den ljusa delen av dygnet, ett helt dygn eller en del av en dag (t.ex. arbetsdag). Frasen ”det blev kväll och det blev morgon” återkommer som en avslutning av de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. Att kvällen nämns före morgonen menar många ligger till grund för att en ny dag inom judendomen inleds på kvällen. I skapelseberättelsen inleder dock ljuset varje dag (förutom den första). Gud verkar när det är ljust, först därefter blir det mörkt (kväll) och dagen är fullkomnad när ljuset bryter fram (morgon) nästa dag.] [ Skapelsedagarna Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen, då Gud låter det bli ljus (vers 3). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Det finns åtminstone tre sätt som de sex skapelsedagarna kan förstås utifrån hebreiskan: • Sex 24-timmars dygn som följer direkt efter varandra. • Sex 24-timmars dygn, men dagarna följer inte varandra. Först kommer dag ett, en okänd tid passerar, sedan kommer en andra dag, osv. • De sex dagarna är ett litterärt vackert sätt att beskriva det Gud gör i sex distinkta skeden och i en speciell ordning, men dagarna ska inte förstås som bokstavliga dygn även om de litterärt beskrivs som sådana. Utöver dessa tre sätt förekommer också tanken att ordet dag (hebr. jom) avser en period av obestämd längd. När jom kombineras med prefixet be (bejom) finns den betydelsen ibland. Den vanligaste betydelsen är ”den dag” (138 ggr) och syftar på något som sker inom ramen av ett dygn (Jos 8:25). Vid ett trettiotal tillfällen är betydelsen en obestämd längd och inte en specifik dag, t.ex. en tid av nöd (Ps 77:3). Utöver det är bejom det uttryck som hebreiskan använder för ”när” eller ”om” (1 Mos 2:16, 17; 2 Mos 10:28; 3 Mos 14:57; Ps 20:10). Det är sammanhanget som avgör betydelsen. I skapelseberättelsen används inte bejom, utan endast jom och dessutom i kombination med morgon och kväll. Den naturliga tolkningen är därför att författarens avsikt var att beskriva vanliga dagar. Den sjunde dagen beskrivs som att den inte har ett slut (ingen kväll eller morgon) och skulle kunna fortsätta ännu. Det är korrekt, men de sex skapelsedagarna avslutas alla med ”det blev kväll och det blev morgon” vilket gör något av de tre alternativen ovan mer troligt.]
6 Gud (Elohim) sade: ”Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten.”
7 Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asah) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så.
8 Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel (hebr. shamajim). Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni). [Ordet ”utsträckning” är hebr. raqia, se vers 6-8 och 14-17. Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (2 Mos 39:3). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär. Det hebreiska ordet för himmel är shamajim. Den sista delen (majim) är vatten. För den första delen (sha) finns olika teorier. Det kan komma från sham som betyder ”där” och då blir betydelsen ”vattnet där (uppe)”. En rabbinsk förklaring är att det kommer från ordet för eld (esh) och då blir himlen ”eld-vattnen” (som en beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner). I hebreiskan står himmel alltid i dual-formen och översätts därför ibland som ”himlar”, se Ps 115:16. Himlen används om stjärnhimlen (1 Mos 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30; 2 Kor 12:2). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9-10.]
9 Gud (Elohim) sade: ”Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)”, och det skedde så.
10 Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav. Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!
11 Gud (Elohim) sade: ”Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asah) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)”, och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen ”dela upp, portionera ut”, ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.]
12 Ja, jorden frambringade grönska (vegetation) – fröbärande växter enligt sitt slag och träd som bär frukt enligt sitt slag. [Vers 11 är formad som en kiasm där den första raden hör ihop med den sista, den andra med den näst sista, osv. Frasen ”Låt jorden grönska av grönska” hör ihop med ”utöver jorden”. I nästa nivå hör fröbärande växter ihop med frasen ”som har frö i sig”. Centralt står ”fruktträd som bär frukt enligt sitt slag”. Hebr. deshe är ett generellt ord för grönska. Hebr. min kommer från en rot med betydelsen ”dela upp, portionera ut”, ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur. Begreppet används såväl för stora huvudgrupper av djur som för specifika arter, se vers 11, 12, 21, 24 och 25. Se även 1 Mos 6:20. Att jorden (hebr. erets) grönskar innebär att marken nu får vegetation, men här ingår även alla vattenväxter i havet, se vers 9-10.] Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!
13 Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen (hebr. jom shlishi).
14 Och Gud (Elohim) sa: ”Låt ljusen (ljuskällorna, ljusbärarna – hebr. maor) på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) vara för att göra åtskillnad (separera) mellan dagen och natten, och de ska vara som tecken för [att indikera] sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23] och för dagar och år.
15 Ja, de ska vara som ljus (hebr. maor) på himlens utsträckning (himlavalvet), för att lysa över jorden”. Och det skedde så.
16 Och Gud (Elohim) satte (tillförordnade – hebr. asah) de två ljusen, det större [solen] för att råda över dagen, och det mindre [månen] för att råda över natten – liksom stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord för att skapa/göra används i skapelseberättelsen: • Bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och sist i berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3). • Asah är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]
17 Ja, Gud (Elohim) gav (hebr. natan) dessa [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (himlavalvet) för att lysa över jorden
18 och för att råda över dagen och natten samt för att göra åtskillnad (separera) mellan ljuset och mörkret [dagen och natten, se vers 14]. Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)!
19 Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen (hebr. jom revii).
20 Gud (Elohim) sade: ”Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären].”
21 Gud (Elohim) har skapat (hebr. bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant ”de stora långsträckta havsdjuren”) och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
22 Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan).”
23 Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen (hebr. jom chamishi).
24 Och Gud (Elohim) sa: ”Låt jorden frambringa levande varelser enligt sitt slag: boskapsdjur (tamdjur – hebr. behemah) och kräldjur (smådjur – hebr. remes) och markens djur [vilda djur] enligt sitt slag.” Och det skedde så.
25 Ja, Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah) markens djur [vilda djur] enligt sitt slag och boskapsdjuren [tamdjur] enligt sitt slag och allt som kryper (krälar, rör sig – hebr. remes) på marken enligt sitt slag. Och Gud (Elohim) betraktade [det han åstadkommit]: Ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert)! [ Människan Nu kommer berättelsens absoluta höjdpunkt: Människan ska skapas. Detta lyfts fram på flera sätt. Gud använder första person plural ”låt oss” när han talar. Det förekommer endast här i skapelseberättelsen. Samma sätt för Gud att tala förekommer bara två gånger till i Moseböckerna, även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. En naturlig tolkning är att Gud talar med de andra personerna i treenigheten: Sonen och Anden (alternativt till hela det himmelska hovet, inklusive änglarna). Till skillnad från alla djur skapas människan som Guds avbild. De två hebreiska orden tselem och demot används. Ordet avbild (hebr. tselem) kan avse fysiska avbildningar, t.ex. avgudabilder (4 Mos 33:52; Hes 7:20). Det avbilden representerade menade man var närvarande i avbilden, hans ande bodde där. Men ”avbild” används också om den funktion farao hade som representant för solguden Ra på jorden. Att människan skapas till Guds avbild – till Guds likhet – kan man förstå som att människan skapas för att fungera som Guds representant på jorden. Det är människan som ska råda över resten av skapelsen. Människan är en avbild av Gud även genom att hon är en andlig varelse, som Guds Ande kan bo i (Joh 4:24). Att avbild kombineras med ”till hans likhet” (hebr. demot) gör också att människan har en viss yttre likhet med Gud. Genomgående i Bibeln när någon ser Gud i en syn så beskrivs han som ”människolik” (han sitter på en tron, bär en mantel, osv), alla olikheter till trots.]
26 Och Gud (Elohim) sa: ”Låt oss göra (hebr. asah) människan (hebr. adam) som vår avbild (hebr. tselem), till att vara oss lika (påminna om oss – hebr. demot). [Människan – man och kvinna tillsammans – ska fungera som Guds representant på jorden.] De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över havets fiskar och över himmelens flygande varelser och över landdjuren (hebr. behemah). Ja, över hela jorden och över alla rörliga varelser som rör sig på jorden [allt djurliv].”
27 Ja, Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne. Man och kvinna skapade han dem. [Denna vers utgör höjdpunkten i Guds skapelseverk. Vackert strukturerad i två bekräftande kiasmer slår den fast att människan (hebr. adam) skapas som Guds (hebr. Elohim) avbild och att människan, Guds avbild, utgörs av mannen och kvinnan tillsammans. Detta är helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av skapa (hebr. bara) gör denna vers till berättelsens höjdpunkt. I den första kiasmen ramar Gud in att han skapade människan som sin avbild. I den andra kiasmen är istället verbet skapar centralt, och det som utgör människan ramar in meningen: Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne. Man och kvinna skapade han dem.]
28 Och Gud (Elohim) välsignade dem. Ja, Gud (Elohim) sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över havets fiskar och över himmelens flygande varelser och över allt levande som rör sig på jorden [torra land].”
29 Gud (Elohim) sade: ”Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
30 Ja, även för allt levande på jorden [alla landdjur] och för alla himmelens flygande varelser. Ja, för allt som rör sig på jorden som har livets anda i sig: varje grön växt är till föda.” Ja, så blev det.
31 Och Gud (Elohim) betraktade allt som han hade gjort (hebr. asah) [undersökte allt noggrant]. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Detta är den enda dagen då något är mycket gott (hebr. tóv meód), jfr vers 10, 12, 18 och 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shishi). [De första fem dagarna står i obestämd form: dag ett (vers 5), en andra dag (vers 8), en tredje dag (vers 13), en fjärde dag (vers 19), en femte dag (vers 23). Sedan bryts mönstret och bestämd artikel används: den sjätte dagen (vers 31) och den sjunde dagen (1 Mos 2:2, 3). Även på detta sätt sticker de två sista dagarna ut som speciella dagar.]
