Luke 2 — Svenska Bibeln (SKB)
1 Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt.
2 Detta var den första [av de två] skattskrivningen som hölls när Quirinius var ståthållare (ledare, administratör) över Syrien.
3 Alla gav sig av [färdades, genomkorsade landet] för att skattskriva sig, var och en till sin egen stad [där deras familjeregister fanns].
4 Josef gick då också upp från Galiléen, [ut] från Nasarets stad till Davids stad, som kallas Betlehem, i Judéen – detta då han var av Davids hus och släkt.
5 Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var höggravid (uppsvullen; ”stor med barn”).
6 Medan de var där [på plats i Betlehem, antagligen hemma hos Josefs släktingar] var det dags för henne att föda.
7 Hon födde sin förstfödde son och lindade honom med remsor av linnetyg [som man brukade göra för att skydda och stadga spädbarnets armar och ben], och lade honom i en krubba, för det fanns inte plats för dem i gästrummet (härbärget).
8 I samma område övernattade några herdar på fälten och vaktade [i skift] över sin hjord.
9 Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet strålade (lyste, blixtrade) runt dem. De blev fruktansvärt rädda,
10 men ängeln sa till dem: ”Var inte rädda! Se, jag har goda nyheter om en stor glädje som gäller hela folket.
11 För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se vers 4], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren.
12 Detta ska vara tecknet för er [det sätt som ni känner igen honom på]: Ni ska finna ett nyfött barn (gr. brephos) [jmf Matt 2:11], som har lindats i tygremsor [av linne] och ligger i en krubba.”
13 Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sade:
14 ”Ära i höjden [i de högsta himlarna] åt Gud och på jorden frid (fullständig harmoni), bland (inom) människor – hans välbehag (goda vilja; syfte, glädje).” [Strukturellt hör orden ära/frid, höjden/jorden och Gud/människa ihop och bildar ett kiastiskt mönster där Gud står i centrum och binder samman himmel och jord. I NT avser det grekiska ordet doxa (ära) den härlighet som Fadern och Sonen har i all sin prakt och storslagenhet och som änglarna utsända på himmelskt uppdrag återspeglar, se vers 9. Ordagrant i grekiskan står ”Gud i de högsta” dvs. i himlarna, precis som Jesus lärde oss att be: ”Vår Fader som är i himlarna”, se Matt 6:9.]
15 När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sade herdarna till varandra: ”Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!”
16 Så de skyndade i väg dit och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban.
17 När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem [av ängeln] om detta barn,
18 och alla som hörde det förundrades (häpnade) över vad herdarna berättade för dem.
19 Men Maria höll allt detta inom sig och begrundade det i sitt hjärta (funderade över allt som hänt, jämförde det som sagts av herdarna med det budskap som ängeln Gabriel gett tidigare).
20 Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.
21 När åtta dagar hade gått och han skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan han blev till i moderlivet.
22 När tiden kom för deras rening enligt Mose undervisning [40 dagar efter födseln för en pojke, se 3 Mos 12:4] tog de Jesus till Jerusalem [7 km norr om Betlehem] för att bära fram honom inför Herren –
23 som det står skrivet (och förblir skrivet) i Herrens undervisning (Moseböckerna – gr. nomos): Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska vara helgad åt Herren. [2 Mos 13:2] [Principen att helga det första gällde grödor, djur och människor. Det var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Budet iakttogs en månad efter födseln, se 4 Mos 8:16. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. Ceremonin som kallas Pidjon haben, hebreiska för ”friköpandet av sonen”, praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet. Det är därför inget nämns om detta kring Johannes födelse, se Luk 1:57-64. Det finns också en djupare mening i detta bud. Den förstfödde sonen representerar hela folket, och när han helgades åt Herren påminde det om Guds kallelse till hela folket. Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22-23.]
24 Och [de kom också dit] för att offra enligt vad som är sagt i Herrens undervisning: Ett par turturduvor eller två unga duvor. [3 Mos 12:8, en fattig familjs offer.] [Två duvor offrades för Marias rening. Detta skulle ske 40 dagar efter födseln, se 3 Mos 12:2-8. Vers 8, som Lukas delvis citerar, inleds med ”Om hon inte har råd att offra ett årsgammalt lamm, ska hon ta två turturduvor eller två andra duvor.” Josef och Maria var med andra ord fattiga, se Luk 1:48. De vise männen hade ännu inte kommit med sina gåvor, se Matt 2:1-17. I ett större perspektiv offras alltså inget lamm för Jesus. I stället blir han Guds Lamm som offras för världens synd, se Joh 1:29.] [Josef och Maria var noga med att följa Mose undervisning, se Luk 2:22, 23, 24; Matt 1:19. Gr. nomos som är ett brett ord som betyder lära, norm eller lag används fem gånger i detta kapitel. I den grekiska översättningen av GT, Septuaginta, används det för att översätta Torah (som betyder undervisning). Lukas anger två olika ritualer som båda skedde i templet. Följde de traditionen tog Josef med sig Jesus den 31:a dagen för Pidjon haben (återlösningen). Tio dagar senare gick familjen tillsammans till templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det tillfället mötet med Symeon och Hanna sker, se vers 25-38. En annan tolkning är att Jesus helgas för tjänst i templet eftersom betalningen av de fem silvermynten inte nämns. Det kan i så fall ge en förklaring på varför Jesus vill stanna kvar där som tolvåring, se Luk 2:49. I Lukas skildring finns flera paralleller med berättelsen om Hanna som lämnar Samuel i templet, se 1 Sam 1:28.]
25 I Jerusalem levde en man som hette Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom,
26 och det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Smorde. [Ordagrant ”Herrens Kristus”, där Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias som betyder smord.]
27 Ledd av Anden kom han till templet. När föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt undervisningen,
28 tog Symeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sade:
29 ”Härskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid, i enlighet med ditt ord (som du har lovat).
30 För mina ögon har sett din frälsning
31 som du har berett inför alla folks åsyn,
32 ett ljus till uppenbarelse för hedningarna och till härlighet för ditt folk Israel.” [På ett tydligt sätt illustrerar den gamle juden Symeon den frälsning Gud har berett åt sitt folk, se Joh 4:22. Jesus läggs bokstavligen i det judiska folkets famn när Symeon tar honom i sina armar, se vers 28.]
33 Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som sades om honom.
34 Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria: ”Se, detta barn är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker motstånd (som blir motsagt).
35 Detta för att det ska uppenbaras vad många människor tänker i sina hjärtan. Också genom din själ ska det gå ett svärd.” [Guds ord är som ett svärd, se Heb 4:12. Den sista delen handlar om den smärta Maria också kommer att gå igenom när Jesus ska dö på korset.]
36 Där fanns även en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var mycket gammal. Hon hade levt sju år med sin man efter sitt giftermål
37 och sedan varit änka i åttiofyra år. [Åttiofyra år kan antingen syfta på hennes nuvarande ålder eller tiden som änka, och då är hon över hundra år gammal. Oavsett stämmer beskrivningen i versen innan att hon var ”mycket gammal”.] Hon lämnade aldrig templet utan tillbad dag och natt med fastor och böner. [Hon tillbringade mycket tid i bön och fasta i kvinnornas förgård, var alltid med på den dagliga bönen klockan nio, tolv och tre, men även kvällsbönen, se Ps 134:1-2.]
38 Just i den stunden kom hon in och tackade Gud och talade om honom [Jesus] för alla som väntade på Jerusalems återlösning (lösepenning).
39 När Josef och Maria hade fullgjort allt i enlighet med Herrens undervisning, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen.
40 Pojken växte och blev stark i anden, fylld med visdom, och Guds nåd (favör, välsignelse, välbehag, glädje) var över honom.
41 Hans föräldrar gick till Jerusalem varje år vid påskhögtiden (pesach).
42 När Jesus var tolv år gick de [Jesu familj tillsammans med släktingar och vänner från Nasaret] upp till högtiden som de brukade göra.
43 När högtidsdagarna var slut och de begav sig hem [troligen redan efter de tre första dagarna i påskhögtiden som var de största], stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem [för att fortsätta lyssna på undervisningen de dagar som återstod av påskhögtiden]. Hans föräldrar visste inte det,
44 de trodde han var med i resesällskapet [de antog detta eftersom det brukade vara så]. De gick en hel dag, sedan började de leta efter honom överallt bland släktingar och bekanta.
45 När de inte hittade honom återvände de till Jerusalem [nästa dag] och sökte efter honom överallt längs med vägen.
46 Efter tre dagar [första dagen tillbaka i Jerusalem] hittade de honom i tempelområdet [där medlemmar från Stora rådet, Sanhedrin, undervisade på sabbater och festivaler, så det var antagligen den sjätte dagen på påskhögtiden]. Där satt han mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor.
47 Alla som lyssnade på honom förbluffades (tappade fattningen och förvånades gång på gång) över hans förstånd (intelligens, förmåga att dra slutsatser) och hans svar.
48 När de [Josef och Maria] såg honom blev de helt förvånade (bestörta, halvt från vettet). Hans mor sade till honom: ”Mitt barn (ordet för barn fokuserar på att man tillhör familjen), varför har du behandlat oss så här? Ser du inte hur din far och jag har plågats (pinats, gått igenom helveteskval) när vi letat efter dig överallt.”
49 Då sade Jesus till dem: ”Varför behövde ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus (måste vara helt överlåten och upptagen att göra min Faders gärningar).”
50 Men de förstod inte vad han sade till dem.
51 Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han fortsatte att lyda (underordna sig) dem. Hans mor bevarade (skyddade) allt detta i sitt hjärta.
52 Jesus fortsatte att växa i visdom och ålder (mentalt och fysiskt) och i nåd (favör, välbehag) inför Gud och människor (andligt och socialt).
