Genesis 15 — Svenska Bibeln (SKB)
1 En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram (Avram)! Jag är din sköld, din belöning, mycket stor.” [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte och han har gett tionde till Melkisedek. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som att Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas ”trons far” och få Herren som sin belöning.]
2 Abram sade: ”Herre, Herre (Adonaj Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus.”
3 Abram sade vidare: ”Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge”
4 Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: ”Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
5 Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: ”Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!” Sedan sade han till honom: ”Så talrika ska dina ättlingar bli.”
6 Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud).
7 Han sade till honom: ”Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv.”
8 Han sade: ”Herre, Herre (Adonaj Jahve) hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?”
9 Han sade till honom: ”Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva.”
10 Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
11 Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
12 Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
13 Han sade till Abram: ”Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
14 och även det landet, som de ska betjäna, ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar.
15 Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder.
16 I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom, se 3 Mos 18:24-25; 20:23-24.]
17 Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra]
18 Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: ”Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
19 keniterna och keniziterna och kadmoneerna
20 och hetiterna och periséerna och rafaeerna
21 och amoréerna och kananéerna och girgashéerna och jevuséerna.” [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.]
